Varför ska forskare sprida kunskap om den inte används?

Det är mycket tryck från företag och offentlig sektor på att forskare vid våra svenska lärosäten ska sprida kunskap om sin forskning. Detta ses som en viktig del i samverkansuppgiften. Som forskare är kunskapsspridning självklart och viktigt men i praktiken uppstår ofta frustration över att budskapet inte verkar gå fram. Anledningen är att den kunskap som finns inte används för att förändra hur verksamheter arbetar. Därför är det nu dags att ta nästa steg och se hur dessa kunskaper faktiskt kan hitta sin väg in i verksamheters rutiner.

Kunskapsspridningsuppgiften ingår i både forskning och undervisning. Lärosätets utbildning är faktiskt den största kanalen för kunskapsspridning även om vi kanske inte tänker på det. Det som vanligtvis avses när vi talar om kunskapsspridning är populärvetenskapliga föreläsningar och deltagande på aktiviteter så som Forskarfredag. I boken Samverkansskicklighet nämns ett antal kategorier där kunskapsspridning är mer eller mindre integrerat i uppgiften:

• Uppdragsforskning och FoU-arbete (följeforskning, utvärdering, mm)
• Förmedling av forskningsinformation (populärvetenskapliga föreläsningar, folkbildning, plenarföredrag, mediedebatter, mm)
• Populärvetenskaplig produktion (kursböcker, samförfattande med icke högskoleanställda, patent och copyright, mm)
• Råd, nämnder och nätverk (ledamot, sakkunniguppdrag, förtroendeposter, ideella uppdrag, mm)
• Ledarskapserfarenhet (projektledning, start av eget företag, administrativa uppdrag, mm)
• Yrkesutövande utanför akademin (klinisk, konstnärlig och teknisk specialist)
• Interaktiv forskning (forskningsprocesser där olika grupper involveras, medborgarforskning, mm)

I det senaste månadsbrevet från Encell gav jag exempel på hur kunskap faller mellan stolarna. På en forskningskonferens handlade ett plenarföredrag om ett dansprojekt för äldre personer. Det var några personer vid the Royal Academy of Dance som hade fått forskningsmedel för att arbeta med dans på äldreboende och mäta effekterna av detta. Man dansade utifrån sina förutsättningar och de som inte kunde använda benen kunde dansa sittande i en stol. Efter avslutat projekt kunde man se positiva effekter på alla parametrar som studerades, inklusive bättre balans vilket minskar risken för fall. Trots alla de positiva effekterna valde äldreboendet att lägga ner dansen efter att projektet avslutades.

När man vet att dans främjar balans och därmed minskar risken för fall, varför inför man inte dans för äldre i större utsträckning?

Ett annat exempel jag tog upp i månadsbrevet var en studie om äldres tillgång till teknik. En färsk studie visar att en stor del av medborgarna står utanför de digitala systemen. Sverige är ett av världens mest digitaliserade länder men exempelvis saknar 80 procent av alla över 65 år e-legitimation och en majoritet betalar inte sina räkningar på nätet. Det här är inte ett övergående problem utan beror på individens ekonomiska, kunskapsmässiga och sociala resurser. Med andra ord, har du låg pension kan du inte köpa de tekniska apparater som krävs för att hänga med i det digitala samhället. Frågan är om myndigheter och företag tar hänsyn till detta när de utformar sina framtida arbetssätt och kommunikationskanaler inom ramen för en digital strategi? Det återstår att se.

Det är avslutningsvis vanligt att när finansieringen för ett forskningsprojekt tar slut så säger man hejdå till både projektet och de kunskaper som utvecklats. Samma sak gäller kunskapsspridning via föredrag – det är trevligt att lyssna på lite nya idéer men sedan går vi hem och gör som vi alltid har gjort. Men ska man bli lite tråkig och kritisk kan man fråga sig varför forskare egentligen ska lägga tid på att sprida kunskap. Är det inte dags att sätta lite tryck på att göra något av denna kunskap i praktiken? Fokus hamnar lätt på input men vi kanske måste jobba mer med mottagandet av kunskap och transformation av kunskap i praktiken för långsiktiga och hållbara resultat.

På återseende

Cecilia