Ett av mina intryck från affärsvärlden är att det är viktigt att hålla skenet uppe. Flera gånger har det slagit mig hur entreprenörer försöker visa på framgång genom hur man ser ut, vilken bil man kör, och så vidare. Det talas om möjligheter istället för problem. Samtidigt vet vi alla att det är tufft i arbetslivet och det finns flera kända företagare som pratar öppet om hur många gånger de har misslyckats. Men de som vågar prata om det har ofta redan nått stor framgång. För att fånga upp misslyckanden under resans gång har det därför utvecklats något som kallas Fail faires. Det är en metod att vända misslyckanden till lärdomar.
En Fail faire är ett tillfälle att lära sig från egna och andras konkreta erfarenheter. Det kan också vara ett sätt att främja en öppen dialog kring misslyckanden och svårigheter, så att de inte får växa i det tysta eller att man fastnar i en loop där man inte lär sig något nytt. The World Bank har listat sju vanliga grundregler för den som vill anordna en Fail faire:
- Inga namn. Det vill säga att du inte hänger ut andra människor med namn eller andra kännetecken som kan avslöja vem det handlar om.
- Lägg inte skulden för det som har hänt på andra – se vad du hade kunnat göra annorlunda.
- Ingen dokumentation, inklusive webbsändningar, bloggar, tweets och ingen arkivering av presentationer.
- Prata bara om projekt som du själv har arbetat i.
- ”Chatham House Rule” gäller – alla som medverkar får använda den information som framkommer i diskussionen men ingen får avslöja vem som sa vad.
- Deltagarna ska vara involverade i diskussionen.
- 7 minuter per presentation
Det här sättet att jobba fanns med som inspiration för workshopen Lyckade misslyckanden som vi i SIRA:s styrelse höll på årets HSS-konferens som anordnades av Malmö universitet. SIRA står för Swedish Interactive Research Association och är en ideell förening där vi samlas och diskuterar interaktiv forskning och forskning i samverkan. På workshopen diskuterades vad vi kan lära oss av att öppet börja prata om hur vi misslyckats med samverkan:
Sessionen är en workshop för dig som inte känner igen dig i alla de framgångshistorier om samverkan som delas på sociala medier, all samverkan som höjs till skyarna på olika webbplatser och för dig som lever i skuggan av den glättiga yta som präglar en allt större del av det offentliga samtalet. Det är en workshop om samverkansmisslyckanden där vi adresserar frågan om hur vi på bästa sätt kan lära oss av våra misstag. Vi frågar oss vidare hur vi kan sprida misslyckandets insikter till andra och hur vi kan bekämpa felaktiga idealbilder som få kan leva upp till men många mår dåligt av?
Det kom väldigt många deltagare till workshopen, vilket jag tolkar som att det finns ett stort behov av att prata om sådant som är svårt i samverkan. Vi följde inte de sju punkterna ovan, utan höll en bredare introduktion som sedan övergick i gruppdiskussioner och samling på slutet. Och nu kommer jag att bryta mot punkt 4 ovan eftersom jag bloggar om workshopen, men samtidigt ska jag följa punkt 1 och 5. Några intressanta iakttagelser som framkom var hur det kan krocka på olika nivåer: logik, system, förväntningar, språk och terminologi. Det nämndes att det krävs öppenhet, kommunikation och att det tar tid. Konflikträdsla togs upp som ett exempel på hinder för att ta itu med svårigheter. Det nämndes också att vad som är lyckat kan tolkas på olika sätt. Den här workshopen gav verkligen mersmak, och vi i SIRA kommer att följa upp med en workshop till hösten då vi kan fördjupa oss i detta med misslyckanden.
På återseende
Cecilia
Collearn - collaborate & learn 