Hej myndighet!

Det här brevet är till dig och innehåller tips på hur du kan ta nästa steg för att stärka ett livslångt lärande. Genom att göra det bidrar du till regeringens samverkansprogram med fokus på kompetensförsörjning och livslångt lärande. Vi står i ett skede då det är dags att föra en kritisk diskussion om vilken sorts infrastruktur för vuxnas livslånga lärande som samhället ska erbjuda. Det krävs eftersom:

1. Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation.
2. Det finns stora och kända kompetensbehov i arbetslivet, vilket i nuläget begränsar utvecklings- och expansionsmöjligheter.
3. Det har växt fram förväntningar på att vuxnas lärande ska ske löpande, inom olika områden, och under hela livet.

På Vinnova leder Anna-Carin Ramsten arbetet med kompetensförsörjning och livslångt lärande. Nyligen kom rapporten En hållbar infrastruktur för vuxnas livslånga lärande som utöver Anna-Carin är författad av Rebecka Engström och jag. Tanken är att genom att samla utgångspunkter och befintliga komponenter i ett system som stöder livslångt lärande, får du ett underlag för en kraftsamling kring kompetensfrågan. Men det bygger på att du är villig att kombinera byråkrati med innovativa lösningar. En hållbar infrastruktur för vuxnas livslånga lärande ska svara mot bland annat följande dilemman:

• Samarbete och arbetsfördelning mellan aktörer
• Problemlösning på individnivå och enhetliga rutiner på institutionsnivå
• Flexibilitet för snabb anpassning och robusthet så att systemet håller över tid

Modellen för en infrastruktur som presenteras i rapporten innehåller egentligen inga överraskningar, utan alla komponenter finns redan och fungerar väl. Det är alltså en bra grund att bygga på för fortsatt utveckling och förbättring.

Det som ibland saknas är broar mellan komponenterna, och då ramlar individen ner i mellanrummen och kommer inte vidare. Så det första steget är att länka komponenterna på ett sådant sätt att individen alltid har en väg vidare. En del talar om att det behövs ytterligare en myndighet för kompetensfrågan – det tror inte jag. Risken är stor att nya strukturer bara skapar nya mellanrum. Jag tror inte heller att vi behöver så många fler möten, möjligen fundera över hur de samverkansmöten som finns används och hur de kan bidra till förändring. Det som däremot behövs är en nyfikenhet på andras verksamheter, för att se på hur ni på olika sätt stödjer medborgaren och hur du kan länka in i andras verksamhet och uppdrag. Det är samspelet mellan delarna som gör att vi får en stabil infrastruktur.

På återseende

Cecilia

Referens

Ramsten, Bjursell & Engström, 2021, En hållbar infrastruktur för vuxnas livslånga lärande, Stockholm, Vinnova.