Traktorpappan. Eller: Övning ger färdighet.

Traktorpappan är titeln på ett kapitel där jag skriver dels om kunskap i handling, dels om hur man skriver akademiska texter. Det är om det första jag tänkte diskutera idag: kunskap i handling. I det svenska utbildningssystemet är det ett stort fokus på akademiska, kognitiva färdigheter, men mycket av det vi gör i arbetslivet och hemma involverar även resten av kroppen. Man skulle till och med kunna säga att det är samspelet mellan hjärnan och musklerna som är det unika för människan. Maskiner kan utföra vissa kognitiva och fysiska uppgifter bättre än vad vi kan. Men kombinationen av tanke och handling är något som vi fortfarande är bättre på. Den här insikten fick jag då jag såg min pappa köra en traktor.

Ett minne nedtecknat 2018:

Min bror gjorde om gräsmattan i somras och för det behövde han mer matjord. Vår pappa hade några gamla ängar som låg otillgängligt inne i skogen och som han ändå skulle sluta bruka. En av de åkrar som låg längst bort plöjdes upp och bearbetades med traktorn så att det blev lucker och fin matjord som skulle kunna användas för gräsmattan. När jag var hemma på besök var det dags för pappa att köra dit en last med matjord. För att hämta jorden behövde han två traktorer, en större John Deere som skulle dra släpvagnen och den lilla Atlasen för att lasta på jorden. Han bad mig köra den lilla traktorn och själv tog han den stora med släpet. Det var ovant för mig att köra Atlasen, den är otroligt känslig och lyhörd och reagerar på minsta rörelse. Därför blev det lite skumpigt och jag fick koncentrera mig för fullt för att hålla den på den lilla ojämna skogsvägen. Traktorn var som en jakthund som hela tiden fick vittring på en älg, än på ena sidan av vägen, än på den andra. Efter ett tag kom jag på att det är bäst att tänka på ratten som en joystick och inte försöka styra på vanligt sätt och då gick det bättre. När vi kom fram till den lilla skogsängen fick jag kliva ut ur Atlasen och ställa mig vid sidan. Pappa tog Atlasen och började lasta på matjord. Jag stod gapande och tittade på för det var som om pappa och traktorn smälte samman. Traktorn blev som en förlängning av pappas kropp och de rörde sig som en människo-maskin. Det var som att se en transformer-figur i verkligheten. Det var som att se en robot på löpande bandet i stora industrier förutom att den här roboten rörde sig fritt, styrd av pappa. Det var som att se en maskin röra sig i en dans. Skopan sänktes när de körde in mot ängen och tog upp en halvmeters lager med jord, så lyftes skopan samtidigt som de backade och vände sig om ett halvt varv mot släpvagnen där de sedan släppte ner jorden. Det hela gick väldigt snabbt och när släpen efter bara några minuter var fullastad fick jag ta över Atlasen igen för att köra hem den medan min pappa tog traktorn med släpvagn och körde till min bror. Under hemfärden tänkte jag på hur ryckigt jag körde och jag var full av beundran för den skicklighet som pappa hade uppvisat när han lastade matjord. Han körde inte traktorn. Han var traktorn.

Pappa hade inte kunnat flytta jord så snabbt utan traktorn. Men traktorn hade inte heller kunnat göra det utan pappa. Tillsammans kan människa och maskin göra fantastiska saker. I berättelsen ovan är maskinen en traktor men jag vill hävda att samma sak gäller för våra digitala maskiner. De kan mycket, men vi människor kan göra dem ännu bättre genom kompetent samspel. För att kunna göra det krävs dock att vi tränar våra färdigheter och kunskaper. Det här är ett orosmoment för framtiden, eftersom många av dagens ‘maskiner’ är utvecklade för att förenkla vår tillvaro. Men när de gör det så tar de också våra träningstillfällen ifrån oss. Vi blir passiva mottagare av deras tjänster, istället för aktiva medskapare.

Det här är naturligt eftersom vi människor är bekväma. Vem kommer att träna på färdigheter som inte är akut nödvändiga? Hur kan vi skapa motstånd och motivation för att träna förmågor till en expertnivå, trots att vi har det så bra och enkelt? Och vilka förmågor är viktiga att öva? En ledtråd får vi från berättelsen om traktorpappan – det handlar i alla fall inte om att försöka bli bra på det som maskinerna är bra på, utan istället ska vi bli bra på det som maskinerna inte kan. Och framför allt ska vi bli bra på att bemästra samspel.

På återseende

Cecilia

 

Referens

Bjursell, 2020, Tractor Dad: From story to a scientific text, and back, I (Red.) Pullen, Helin & Harding, Writing Differently (Dialogues in Critical Management Studies, Vol. 4), Emerald Publishing Limited, 53-65.

Läs även:

Stjäl AI dina inlärningsmöjligheter?

Beteendevetenskap + teknik = sant

Den kompletta människan


En reaktion på ”Traktorpappan. Eller: Övning ger färdighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s