Små grupper banbrytande

I en studie i högrankade tidskriften Nature visade det sig att stora forskargrupper tenderar att specialisera sig och bygga vidare sin forskning inom samma område medan små forskargrupper levererar mer banbrytande idéer. Tidningen Curie, som refererar till studien, konstaterar att båda formerna behövs och gör kopplingar till hur finansiärer bör bli medvetna om detta så att de kan stimulera såväl omdanande som bekräftande forskning.

Resultaten visar att större forskargrupper i högre utsträckning utvecklar och bygger vidare på existerande idéer. Mindre grupper producerar i högre grad forskning som revolutionerar vetenskapen och tekniken genom nya idéer (Sara Nilsson i Curie 2019).

Frågan som ställs vidare i reportaget är vad detta kan bero på. Två parametrar som kan ha betydelse, enligt forskarna, handlar om hantering av risker och om hierarkier.

Då jag just nu är mitt uppe i ett forskningsprojekt där vi samverkar med sex små och medelstora tillverkande företag kring deras innovationsförmåga, kan jag inte låta bli att dra paralleller. Den här typen av företag har sällan resurser för omfattande projekt. De har nästintill obefintlig stabsfunktion. Istället har de platta organisationer där en och samma person gör många olika saker och de saknar roller som kan specialisera sig för att arbeta med forskning och utveckling.

Mindre företag måste hela tiden ha örat mot rälsen, aktivt lyssna in sina kunder för att förnya sin teknik, uppdatera produkter, flöden eller hitta nya arbetssätt och marknader. Detta inom ramen för det de mäktar med för stunden samtidigt som de ständigt brottas med svårigheten att dagligen leverera i tid med hög kvalitet. De experimenterar i det vardagliga, nära sina kunder, träffar andra i olika företagsnätverk och branschföreningar för att lära sig nytt och för att hålla sig ajour med vad som händer i omvärlden.

Små och medelstora företag jobbar med andra ord mer i horisontella samarbeten än i vertikala strukturer och att befinna sig i osäkerhet och att kalkylera med risk är för dem vardagsmat. 

Förhållningssättet hos dessa små och medelstora företag stämmer väl överens med en metod som benämns Effectuation och som har utvecklats av forskaren Saras Sarasvathy med inspiration från hur entreprenörer agerar för att hantera osäkerhet när de löser problem och bygger sin business. Är det dags att betrakta forskargrupper med effectuation-glasögon för att se var vi har utvecklingspotentialen i svensk forskning?

Det är ju lätt att tro att de stora forskargrupperna i större utsträckning har kunskaper och resurser för att ta risker och har ”råd” att experimentera sig fram till den omdanande nya kunskapen. Det verkar märkligt nog inte så. Är det de starka hierarkierna som bromsar kreativiteten? De små forskargruppernas nyskapande kan kanske förklaras med gränsöverskridande samarbeten och involvering horisontellt, vilket stimulerar kreativitet och nytänkande.

Som forskare i små forskargrupper är det knappt lönt att bemöda sig med att söka medel hos de stora forskningsfinansiärerna då utfallet av beviljade medel visar en enorm slagsida till förmån för stora, etablerade forskargrupper. Dessa instanser verkar inte se potentialen i de platta samverkande små forskargrupperna. Hoppas publikationen i Nature och artikeln i tidningen Curie kan få upp ögonen för en helt annan prioritering hos finansiärerna framåt.

 Annika


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s