Varför utveckla teknik som liknar människan?

Jag har i min roll som forskare och projektledare startat ett projekt som rör organisationers beredskap för AI-transformation, inom ramen för vår nystartade profil AFAIR, vid tekniska högskolan i Jönköping. Den första utmaningen vi stötte på i projektet rör definitioner av artificiell intelligens (AI). Vad är det egentligen och hur ska vi ta oss an något som vi vet så lite eller rättare sagt så olika mycket om? I den här texten tänker jag inte ge mig på att resonera kring olika sätt att definiera AI. I stället ska jag ge mina reflektioner kring hur en del beskrivningar av AI kan sättas i relation till att vara människa.

Det finns ett uppdämt behov av att förstå hur människor fungerar, vilket är fantastiskt för oss som drömmer om att få svar på dessa svåra och utmanande frågor.

Vi har i tidigare bloggtexter varit inne på att intresset för det mänskliga ökat på senare år. Visserligen har en del tvivelaktiga ”teorier” och modeller spridits men kontentan har ändå varit att just människans komplexitet synliggjorts som viktig och intressant. Vi har kunnat konstatera att vi är rätt olika som individer även om det också finns likheter. Jag skrev tidigare om filosofen Johan Dewey, som menade att människans natur är att vara motsägelsefull och komplex, rationell och irrationell, på samma gång. Denna oförutsägbarhet gör ju människan både spännande och svårbegriplig. Den är också orsak till problem, inte minst i ett socialt system med andra människor, som till exempel på arbetsplatsen. Det är just kring detta jag tycker det är så intressant att nu närma sig utvecklingen av den artificiella intelligensen och den roll som ny avancerad teknik ska ha i våra liv och på våra arbetsplatser.

När man söker på artificiell intelligens på Google kommer det ofta upp människoliknande hjärnor med siffror eller konstiga tecken, inte allt för sällan i skimrande blåa nyanser eller sprakande orange/gula färger mot mörkfärgad bakgrund. Mystiskt, elektriskt och konstgjort – precis så artificiellt som namnet låter. När man sedan läser definitionerna kan det handla om allt från att AI är datadrivna teknologier för att hantera stora mängder information eller att AI är ett tekniskt system som strävar efter att likna människan i våra olika förmågor som att tänka, känna, lära, röra sig. Det sägs också att AI är något som kan komma att bli större än oss själva – en supermänniska, långt mycket mer intelligent än vi är.

De som utvecklar den nya tekniken försöker med andra ord kopiera mänskligt beteende. Det i sig talar för att vi behöver utveckla mycket mer kunskap om vad det innebär att vara människa, både varför och hur människor beter sig som de gör i olika situationer. Bra så långt! Där har vi som beteendevetare fortsatt många utmaningar. Det som bekymrar mig när det kommer till mänskligt beteende och AI är att människan i dessa sammanhang ofta begränsas till att betraktas som en kognitiv varelse reducerad till att uppfatta, samla, processa och tolka information. Det är ju visserligen en del av människan men en rätt begränsad sådan. Vid sidan av vår kognitiva förmåga är vi också emotionella, fysiska, sociala, kulturella och filosofiska varelser vilket faktiskt försvårar att förstå oss fullt ut och ännu mindre att reducera oss till 1-0:or i en kognitiv process eller att imitera oss.

Vad har då detta med AI-utveckling att göra? Jo, jag funderar verkligen på varför vi strävar efter att utveckla teknik som ska vara så lik människan som möjligt? När vi nu vet att människan är så komplicerad att förstå sig på men också ställer till med så många problem, riskerar vi då inte att utveckla en teknik som har snarlika brister? Vill vi verkligen utveckla en AI som är lika motsägelsefull och oförutsägbar som oss? Vill vi verkligen utveckla AI som kan ställa till med så många missöden som oss? Varför inte utveckla teknik som istället kompletterar oss och behärskar det vi verkligen inte är bra på men som för den skull knappast kan kallas mänsklig?

Mer på detta tema är att vänta

/Annika