Vikten av att vara nära varandra

Vi har genom pandemin ställts inför en smärtsam kris och omställning i vårt samhälle som varit svår att hantera på många plan. Om vi följer filosofens John Dewey’s (2005) tankegångar är hela situationen kring pandemin en störning och kan därmed betraktas som en lärpotential. Att vi har potential att lära innebär dock inte att vi säkert lär oss något av situationen. Lärande har skett när ett förändrat handlingsmönster blir bestående, för att använda Per-Erik Ellströms (1992) definition.

Lärande sker i spänningsfältet mellan det medvetna och det omedvetna och jag ska lite förenklat försöka förklara hur jag menar genom att skilja på det som i praktiken är oskiljaktigt, nämligen tanke och handling. Om vi först resonerar om handling – görandet: När vi ska göra något på ett sätt som vi alltid gjort och det plötsligt inte funkar, blir vi störda i våra rutiner och vanor – i dessa finns erfarenheten och den befintliga kunskapen som ger oss trygghet och stabilitet. Störningen välter fundamentet för detta och det vi redan kan och vet är på så sätt ifrågasatt. Inte alltid så bekvämt, ofta en känslomässig reaktion av olust och frustration, rätt ofta uttryckt i termer av ”jag vill inte, orkar inte, kan inte, förstår inte – det går inte!”. Vi ställs inför osäkerhet och vet inte vad som är bäst att göra istället. Om vi inte blir medvetna om vårt försvarande förhållningssätt är risken stor att vi ”stänger till”, backar undan och på alla sätt försöker behålla och vara kvar i det befintliga och därmed inte lär oss. En naturlig mänsklig reaktion. Vi har ställts inför en situation där vi kan komma att behöva lära något nytt och det är ansträngande.

Lärande sker i spänningsfältet mellan det medvetna och det omedvetna.

Ett sätt att bryta sig ur handlingsförlamningen, och därmed komma till rätta med frustrationen, kan ske genom analys av läget och reflektion kring olika handlingsalternativ. Att helt enkelt förstå situationen, vilket är en intellektuell aktivitet. Då kommer vi in på den andra delen i spänningsfältet och fortsätter vårt resonemang kring tänkandet: När vi ska tänka nytt utgår vi från det vi redan vet och kan. Det är själva basen för att kunna lära nytt. Ju mer någon kan desto mer kan denne lära nytt. Ett utforskande förhållningssätt bygger på kreativitet, nyfikenhet och idérikedom samt en vilja att testa och pröva. Det i sig försätter oss i situationen av att misslyckas, göra fel liksom att lyckas utan att alltid veta varför. Det är inte förrän vi prövat och sett att något fungerat som vi kan se det som vår nya rutin. När något väl blivit rutin tänker vi inte längre på vad vi gör – vi har då tränat in ett nytt handlingsmönster. Vi har lärt oss.

Att störningen som uppstått genom Covid-19 är en lärpotential råder ingen tvekan om. Att vi utifrån den potentialen nog kommer lära oss nytt på ett mer samhälleligt plan tyder det mesta på. Frågan är bara vad och ytterligare en dimension handlar om värdet av det vi eventuellt lär oss. Blir det något positivt eller blir det något negativt? Det återstår att se och det är till syvende och sist en fråga om värderingar. Det finns i alla fall en sak jag innerligt hoppas att vi ska lära oss av detta och det handlar om hur vikten av närhet och fysisk kontakt mellan oss människor.