Innan sommaruppehållet funderade Annika och jag över om vi hade lärt oss något under pandemin. Med brasklappen att det var ett svåranalyserat läge, så diskuterade vi ändå de förändringar vi sett. Det gällde dels det digitala kompetenslyft som många genomgick under våren, dels de förändringar som vi själva noterat i vår vardag. Exempel på förändringar var mindre resande såväl som mindre konsumerande. Det vi kan konstatera är att pandemin har kickat igång ett lärande, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Fenomen som social distansering och rädslor som uppstår under pandemin påverkar hur vi förstår och hanterar relationer mellan generationer. Det här är viktigt att diskutera eftersom det bidrar till att skapa det samhälle vi ska leva i efter pandemin.
Införandet av så kallad social distansering har syftet att minska smittspridningen, vilket är grundläggande under en pandemi. Däremot ger det konsekvenser i samhället genom att isolering och ensamhet kan öka. I flera länder utgjorde isolering och ensamhet ett stort problem bland de äldre redan före pandemin. Från forskning vet vi att ensamhet har en negativ inverkan på människors hälsa. Under pandemin har social distansering ökat förekomsten av negativa känslor som ilska, ångest, depression, sömnstörningar och självmord, medan positiva känslor och tillfredsställelse minskat. Flera forskare efterlyser åtgärder för att hantera den ökade ensamheten bland äldre som blir en konsekvens av agerandet under pandemin. En internationell grupp som arbetar med att främja relationer mellan generationer har publicerat ett manifest för att adressera frågan om ensamhet och avskärmning.
På vilket sätt kan då det lärande som pågår under pandemin påverkar relationer mellan generationer? Peter Jarvis talar om tre kategorier av lärande som kan ge ett teoretiskt stöd för att analysera detta:
- Icke-lärande
- Icke-reflekterat lärande
- Reflekterat lärande
Den första, icke-lärande, betyder att vi möter en ny situation som vi inte vet hur vi ska hantera men vi kommer inte att ta in det nya och förändra något – med andra ord lär vi oss inget av det som sker. Det här skulle få konsekvensen att allt kommer att återgå till att fungera på samma sätt som det gjorde före pandemin. Den andra kategorin, icke-reflekterat lärande, är ett lärande som pågår framför allt på beteendenivå. Ett exempel på detta är att under pandemin kanske vi undviker att gå nära andra människor eller att vi hälsar med armbågen istället för med handen. Detta kan komma att bli ett inlärt beteende som fortsätter efter pandemin. Om vi hälsar med handen eller armbågen kanske inte spelar så stor roll, men om vi av rädsla ryggar tillbaka när vi möter andra människor kan detta påverka upplevelsen av interaktionen på ett negativt sätt. Den sista kategorin, reflekterat lärande, är kanske det vi tänker på som lärande, det vill säga att vi medvetet reflekterar över något och kommer till en slutsats eller en ”aha-upplevelse”.
Den här sista kategorin anser jag förtjänar att lyftas fram, eftersom pandemin kan utgöra en potential för förbättringar i samhället och förbättringar av relationer mellan generationer. Istället för att falla offer för rädslor och isolera sig, bör vi fundera på hur vi kan interagera på olika sätt för att stärka våra relationer. Det kanske inte ska ske på samma sätt som tidigare men det kan till och med bli bättre än tidigare. Genom att fundera över hur vi tillsammans kan bidra till solidaritet mellan generationer och mellan människor, kan vi skapa ett bättre post-Covid-19-samhälle.
Livslångt lärande startar alltid med och inom en individ, så frågan vi måste ställa oss nu är – vilken person vill du vara efter att pandemin är över? Och hur bidrar det till att skapa det samhälle du vill leva i?
På återseende
Cecilia
Referens
Ángel Barragán, Chato, Díaz, Gutiérrez, Herráiz, Pinazo, Sánchez, del Toro, & Vilorio, 2020, Manifesto ”Intergenerationality Adds Up Lives”, 29th April, 2020.
Collearn - collaborate & learn 
3 reaktioner på ”Rädsla som kontext för livslångt lärande”