Nyhetsrapporteringen om pandemin fokuserar på sjukdomsaspekter: antal döda och smittande samt hur det går med vaccineringen. Mindre sägs om de samhälleliga och sociala effekterna av pandemin, men detta lurar under ytan. På senare tid har det framkommit spänningar mellan viljan att återgå till hur det var innan pandemin och att i grunden förändra vissa synsätt och strukturer i samhället. Det här skulle jag vilja påstå är en större fråga än hur många doser vaccin som regionerna får. Anledningen är att här har vi möjlighet att förändra samhället till att bli mer hållbart, inkluderande och meningsfullt.
För att ta ett konkret exempel så kunde vi i gårdagens Jönköpingsposten läsa att kommunen planerar för stadens utveckling 2050, men detta kritiseras från forskarhåll eftersom det byggs för lite på höjden och oppositionen kritiserar specifika byggprojekt för att inte ta hänsyn till de nya idéer som växt fram under pandemin och bygga kontorsnoder istället för jättekontor mitt i stan. Ingen vet hur framtiden kommer att se ut – men hur vi planerar samhället på institutionell nivå kommer att påverka väldigt mycket. Och byggt är byggt – det ändras inte så lätt. Men det här handlar inte främst om var man ska bygga och hur, utan det handlar om hur vi vill leva i framtiden. Ska samhället förändras radikalt eller ska det tuffa på som det gjorde innan pandemin?
När det gäller att planera och skapa beredskap för en framtid som är motsägelsefull, osäker, och mångbottnad, är det bra om vi är redo för transformation och öppna för att lära och ta in nya tankar. Saskia Eschenbacher och Ted Fleming har utvecklat ett ramverk där de utgår från Jack Mezirows teori om transformativt lärande och sätter det i relation till pandemin. Teorin om transformativt lärande beskriver hur vuxna kan arbeta med sina befintliga föreställningar för att bli mer öppna för förändring och komplexitet. Det är ett lärande som stödjer individen i en värld präglad av osäkerhet och där vi inte har enkla svar på hur vi ska agera.
… it supports the kind of learning that is sufficiently complex and nuanced to enable us to deal with contradictions, ambivalence and meaning-making in a world where not-knowing is the new normal. (Eschenbacher & Fleming, 2020, s. 657)
Transformativt lärande förklarar hur vi skapar mening och tolkar våra erfarenheter. Det här utgör en grund för att kunna ifrågasätta, diskutera och reflektera kring våra erfarenheter för att fortsätta utveckla våra tankar och öka våra insikter. På ett sätt kan man säga att pandemin har orsakat ett transformativt lärande, i och med att mycket av det som vi tog för givet innan pandemin har omkullkastats. Det här har utmanat våra referensramar. Men detta lärande har inte skett under vägledning av en lärare som är utbildad i att hantera processen, utan det har skett vildvuxet utifrån intryck i media, kanske framför allt i social media där vem som helst kan träda fram som uttolkare av vad som helst.
Challenging taken-for-granted meaning perspectives (Mezirow, 1991) and searching for meaning, growth and transformation offer a way forward as TL theory suggests – and so enables one to emancipate oneself from values and meanings one has uncritically assimilated. The opportunity to learn transformatively arises out of the experience of crisis or disorientation. In the light of COVID-19, pre-pandemic mindsets are dysfunctional. (Eschenbacher & Fleming, 2020, s. 660)
Våra föreställningar från tiden före pandemin är alltså dysfunktionella i relation till den nya situationen, enligt Eschenbacher och Fleming, men här vill jag lägga till att även våra föreställningar som utvecklats under pandemin kan vara dysfunktionella. Vad är upp och ner i den debatt som förs på olika områden, och vad tycker vi egentligen, när det kommer till kritan? Det råder stor osäkerhet i nuläget, och i den allmänna samhällsdebatten vägleds vi inte av opartiska och utbildade personer som kan stödja ett transformativt lärande. Det vi skulle behöva är en ny form av dialog:
We need to foster new kinds of dialogue suitable for supporting learners in transforming their individually experienced crises into learning opportunities – limit situations (Freire 1972). However, there is also a need for public discourse, for a consensus on how we want to live our lives together in the light of COVID-19, how to live in solidarity and how to foster democratic learning processes. (Eschenbacher & Fleming, 2020, s. 668)
För att stödja ett transformativt lärande behöver individen tillfällen till dialog och vägledning, och vi behöver även överenskommelser på kollektiv nivå kring hur vi vill att utvecklingen framåt ska se ut. En överenskommelse som redan finns är den om hållbar utveckling av våra samhällen – Agenda 2030. Om vi tar den agendan på allvar, kräver det större förändringar av samhället än att enbart bygga fler bostäder. För att återknyta till exemplet ovan skulle jag här kunna utmana Jönköpings kommun att förtydliga hur den nya utbyggnadsstrategin stödjer målsättningarna i Agenda 2030.
Är vi beredda för transformation eller vill vi bevara livet som det såg ut innan pandemin? Jag tror att det beror på vilket område vi talar om. Men att tala om det, är något som vi verkligen behöver.
På återseende
Cecilia
Referens
Eschenbacher & Fleming, 2020, Transformative dimensions of lifelong learning: Mezirow, Rorty and COVID-19, Int Rev Educ 66, 657–672.
Mezirow, 1991, Transformative dimensions of adult learning, San Francisco, Jossey-Bass.
Läs även:
Collearn - collaborate & learn 