Min kollega Claudia Gillberg publicerade tidigare i år en text om ’Pyjamas-wearing mentors’. Och nu, bara någon månad senare, är det vardag för många lärare att undervisa hemifrån i bekväma kläder. Man kanske inte sitter i pyjamas, men något händer med klädkoden när man är online. Men Claudia menar att pyjamasen inte nödvändigtvis ska väljas bort. Genom att bryta mot institutionaliserade föreställningar om den som undervisar, har pyjamasen potential att öppna för systemisk förändring. Med andra ord utmanas idéer om vem som har något att bidra med till individens lärande.
Institutions and organisations can become proactive in allocating worth to the right of the divide, especially if they notice a shift in attitude from non-disabled teachers who consciously make different, unexpected choices, e.g. a pyjamas-wearing mentor who can conduct meetings only via Skype. The pyjamas and the format of such a meeting do not render the mentoring an unworthy professional activity. There is validity of what is to the right of the divide, no matter how it looks. (Gillberg, 2020: 52)
När jag började på Encell var Claudia en av mina kollegor på arbetsplatsen, men på kort tid gjorde en sjukdom att hon inte kunde närvara på arbetsplatsen. Sedan dess har hon funnits med virtuellt och intellektuellt, men inte på plats. Jag ska bekänna att även om vi har hållit sporadisk kontakt, så är Claudia bara en av många kollegor som försvinner från den fysiska arbetsplatsen, ofta utan att man ens får ett meddelande om detta från organisationen. Men Claudias röst försvann inte, den är stark och aktiv trots att sjukdomen gav en omskakande livsförändring. Så här beskriver hon själv den första tiden efter sjukdomen:
After a life-changing event that left me severely disabled, my sense of professional belonging to education and education research was initially a little shaken, then cracked, and finally collapsed in a dizzying and all-encompassing cloud of dust speckled with theoretical concepts. Echoes of collegial debates, memories of conferences on inclusivity, and teacher education programmes’ didactic practices that repeatedly hit me on the head, flew into my gaping mouth, making me gag with painful, situational irony, and finally disappeared, leaving me disorientated and, intellectually and as a human being, almost broken for a couple of years. (Gillberg, 2020: 51)
Men efter de första omskakande åren har Claudia hittat sitt sätt att arbeta, och kontakt med andra sker online. Nu när Corona-viruset och Covid-19 vänder upp och ner på världen, så borde vi alltså vända oss till Claudia för att tal del av hennes erfarenheter och kunskaper. I en studie av digitala verktyg har dock jag och två kollegor funnit att digitala verktyg vanligen används som substitut, dvs. att man för över samma arbetssätt som man har i klassrummet till den virtuella världen. Det är här Claudia menar att pyjamasen kan bli ett symboliskt viktigt plagg för att utmana förstelnade idéer om vem som har något att tillföra i en undervisningsprocess. Genom att medvetet inkludera det som upplevs annorlunda eller oväntat, kan lärare bidra till ökad social rättvisa.
Embodiment of otherness and the power of disability representations in education is crucial in educational settings. Choosing comfort in mentoring is not a viable option in an education system provided we do know that disabled children grow up into societal structures that force them to learn individually how to overcome the divide for their own good. (Gillberg, 2020: 52)
Enskilda lärare kan börja skapa ett tryck underifrån genom att bjuda in till exempel funktionsnedsatta personer som lärare i kurser, men som nämndes inledningsvis så representerar pyjamasen också potential för förändringar av systemet. Vem tillåts undervisa och agera som mentor inom institutionens ramar? Frågan om man får undervisa i pyjamas är bara toppen av ett isberg. Under ytan finns frågor om olikheter i termer av etnicitet, funktionsnedsättning, kön, sexualitet, ålder, med mera, inom institutionen.
Här kan det bli intressant att jämföra vad man säger i sin policy om diskriminering och lika rättigheter, och hur det ser ut i den befintliga lärarkåren. Vem ses som en möjlig mentor i en lärandesituation? Vem är ’experten’? Dessa frågor kan avslöja outtalade normer som styr vad som är möjligt att göra. Slutligen ska vi också komma ihåg att förändringen inte handlar om att organisationen ska visa fina siffror i en redovisning, utan det är av högsta vikt för utbildningens kvalitet. När fler ses som möjliga mentorer, får adepterna nämligen tillgång till en vidare och mer nyanserad världsbild än de annars hade fått. Det här ger dem grunden att göra ett bättre arbete, även efter det att mentorn i pyjamas har släckt skärmen.
På återseende
Cecilia
Referens
Collearn - collaborate & learn 
En reaktion på ”Mentorskap i pyjamas”