Samverkan på distans – är vi bra på det?

Vi människor är en samarbetande art. Vi skiljer oss från andra arter i det avseende att vårt sätt att samarbeta bygger på etiska värderingar där altruism premieras högre än egenintresse. Så beskriver Samuel Bowles och Herbert Gintis mänsklighetens utveckling – en historia av framgångsrikt samarbete. Samarbete, menar de, har inneburit större fördelar för individen än att gå sin egen väg. Att samarbeta har alltså gynnat gruppen så väl som individen. Men innebär detta att vi människor är ”bra” på att samarbeta? Innebär det att vi genom samarbete kan producera lösningar när det behövs som mest? Svaret är att i praktiken finns det goda exempel och det finns dåliga exempel.

En intressant måttstock för vår samarbetsförmåga är hur väl vi kan lösa problem som kräver bred samverkan. Problem för stora för någon att lösa på egen hand – så kallade metaproblem. Mitt intresse handlar om en sådan stor fråga: hur bra är vi på klimatsamverkan? Organisationsteoretikerna Chris Huxham och Siv Vangen har ägnat decennier åt att studera samverkan mellan organisationer. De har landat i att det är nära på omöjligt att få till denna typ av samarbete. Deras råd är: ”Don’t do it”. De menar att samverkan är en arbetsform där kulturer krockar, missförstånd uppstår, där engagemang och avsikter varierar. Det är tidskrävande och ger sällan resultaten som önskas. Men i klimatfrågan finns inget val, vi måste samarbeta.

Klimatfrågan innebär stora risker för samverkanskonflikter. Den innehar en hög grad av professionsanknytning, ämneskunnande, är på många sätt värderingsstyrd och med osäkra effekter av såväl klimatförändringar som insatser.

Samverkan inom klimatfrågan bäddar för utmaningar. Dessa utmaningar är något som Klimatpolitiska rådet, den institution som utvärderar regeringens klimatpolitik, lyfte upp i sin senaste rapport (mars 2020). De menar att en förstärkning av nationella satsningar för att understödja samverkan inom klimatområdet är grundläggande för att kunna genomföra en samhällsomställning. Att regeringens samverkansgrupp för näringslivets klimatomställning haft sina första möten i år och att Formas nyligen delade ut akutmedel för att forska på hur Covid19-krisen påverkar möjligheterna till klimatsamverkan är andra exempel på hur samverkansfrågans vikt växer.

En variabel som hamnat i förgrunden under pandemin är digitalisering av kommunikation. Det här är inte nytt i klimatfrågan eftersom samverkanskonstellationer ofta består av personer på olika platser med olika organisationstillhörighet, vilket har inneburit en hög grad av digital kommunikation, så som e-post, digitala möten, dokument, telefonsamtal och så vidare. Idag ställs detta på sin spets och att allt sker digitalt kan få konsekvenser. Genom kommunikation skapas ett rikare nätverk där kunskaper och information förmedlas. Men kommunikation innehåller också mer abstrakta värden. Hur vi kommunicerar visar vår åsikt, signalerar vårt engagemang, formar gruppens identitet och mycket mer som är av grundläggande vikt för samverkan.

Huruvida digital samverkan är en möjlighet eller barriär beror antagligen på de samverkande parterna, men hur vi än vrider och vänder på digitaliseringen så har den gjort att vi enklare kan nå varandra. Digitala medier har raderat avståndets barriär. Brev kommer idag fram omedelbart och det går att ansluta till möten med ett musklick. Ofta talas det om digitaliseringen av arbetsformer i ersättande termer. Att vi har digitala möten istället för att träffas. Detta leder till jämföranden som att digitala möten ”inte är detsamma som ett vanligt möte”, vilket stämmer på samma sätt som att ett brev inte är detsamma som att prata. Utgångspunkten är ofta en idealiserad bild av det vanliga mötet. I teoribildning om mediers ”rikhet” står face-to-face-mötet ohotat. Men är det digitala mötet ren imitation?

I ett digitalt möte kan vi göra saker som i ett vanligt möte skulle vara helt omöjliga och vissa fall opassande. I en mötesplattform kan vi hålla parallella samtal via chatten, slänga hjärtan och göra oss osynliga.

Digitala möten är inte en ersättning av det traditionella mötet, de är något annat. Möjligheten att ”dyka upp” har blivit enklare, men har det kommit på bekostnad av engagemang? Det leder tillbaka till frågan, är vi ”bra” på att samarbeta? Vi kan onekligen säga att vi byggt vår sociala tillvaro på samarbete så till den grad att vi utformar verktyg för att effektivisera vårt sätt att utföra det. Vi kan idag ses utan att vi träffas. Huruvida det innebär en effektivisering av klimatsamverkan i form av problemlösning lämnar jag osagt, men betonar samtidigt det för att området är synnerligen aktuellt att titta närmare på. Om vi lämnar bilden av det digitala mötet som ett sorgligt substitut till att träffas och ser det som något som kan ge mervärden, kan det rent av ge resultat även i klimatarbetet. För en sak är säker, i den här frågan måste vi samarbeta.

Otto Hedenmo, doktorand i Media- och kommunikationsvetenskap på Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping University.

Referenser
Bowles,  & Gintis, 2011, A cooperative species: human reciprocity and its evolution, Princeton, N.J. Princeton University Press.

Huxham & Vangen, 2005, Managing to collaborate: the theory and practice of collaborative advantage, London, Routledge

Klimatpolitiska rådet, 2020, Klimatpolitiska rådets rapport, hämtad 1 november 2020


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s