We’re living in a society
Where things are very undemocratic
Where education is not democratic
Where there’s huge pressure on students,
The pressure for success – and what counts as success?
It’s getting A*AA on those tests.
We’re living in a society
Where the mainstream ideal
– well maybe I’m getting a bit too political –
but it’s neoliberalism.
Where everything is labeled – given a mark
And we know that’s in the school system too.
There’s a lot of damage to undo.
(Part of poem by Freya Aquarone, 2020: 19)
Det pågår många antidemokratiska händelser runtom i världen, och det kanske är dags att ställa sig frågan – på vilket sätt hämmar eller främjar våra utbildningssystem detta tillstånd?
I Sverige har livslångt lärande blivit närmast synonymt med eftergymnasiala fortbildningskurser under de senaste åren. Begreppet har då vanligen en instrumentell innebörd där anställningsbarhet står i förgrunden. Med det menas att utbildningens enda mål är att göra så att individen får ett arbete eller att arbetsgivaren får den kompetens som saknas. De här bitarna ska så klart finnas med, men ett snävt fokus ökar risken för att man faktiskt missar att utveckla de kunskaper som både individ, arbetsgivare och samhälle egentligen skulle behöva. En grupp lärare och studenter vid King’s College i London har fördjupat sig i hur samhällsvetenskaplig utbildning kan utformas för att primärt stödja utvecklingen av en etisk kompass där andra människor och samhällets intressen står i förgrunden. Det här kan behövas i en värld där de flesta just nu verkar tycka att det viktiga är att sko sig själva på andras bekostnad. Och där vår nuvarande utbildning inte utgör en stabil demokratisk pelare i samhället, utan istället är en skör konstruktion uppkommen ur idémässig splittring och byråkratisk likgiltighet.
Utgångspunkten i boken Were trying to do things differently är att ett lärosäte ska först och främst vara en lärandegemenskap (community of learners) där relationerna mellan människor synliggörs och uppskattas. Här pekar boken på den paradox som har blivit vardag i högre utbildning. Å ena sidan är påståendet att vi människor utgör ett sammanlänkat kollektiv inte en kontroversiell tanke, och den relationella dimensionen är väl etablerad i den pedagogiska litteraturen. Å andra sidan har den instrumentella ansatsen blivit dominant och det mesta reduceras till något mätbart eller beskrivningsbart. Ytterligare en paradox är att allt mätande och ordnande sker utifrån avsikten att förbättra utbildning, men det har givit oönskade negativa konsekvenser som inte kan hanteras med de instrument som har skapat dem. Nu finns ett sug efter ansvarsfullhet och etik runt om i världen, och boken Were trying to do things differently ger en ingående beskrivning av ett försök att ändra genomförandet av högre utbildning så att den bygger på insatser som stöder social rättvisa och synliggör människan.
Genom att reflektera över hur högre utbildning utvecklar kärlek, vänlighet, jämlikhet och partnerskap, skapas nya bilder över vad utbildning kan vara och hur den kan genomföras.
Jag återkommer till denna bok längre fram i vår.
På återseende
Cecilia
Referens
Aquarone, Nehéz-Posony, Rezwana Anwar, Salam, Koutsouri, Kim, Suh, Mayomi, Pilarska, Houghton & Boodai (2019). We’re trying to do things differently: the challenges of relationships and recognition in higher education, Centre for public policy research, King’s College London.
Läs även:
Collearn - collaborate & learn 