Feminina och maskulina sidor av utbildning

Förra veckans bloggpost fick en fin respons om man ser till antalet besök. Där refererade jag till en bok som sätter ljuset på hur utbildning kan bidra till att utveckla kärlek, vänlighet, jämlikhet och partnerskap. Vad handlar det stora intresset om? Min hypotes är att det finns ett stort sug efter att utveckla och erkänna så kallade mjuka kompetenser. Det kan bero på att den så kallade evidensrörelsen, som upplevs som neutral och objektiv på ytan, förespråkar arbetssätt som är maskulint kodade. Det här minskar legitimiteten och utrymmet för feminint kodade kompetenser så som lyssnande, reflekterande, samspelande och empatisk förmåga.

Den evidensbaserade rörelsen kommer från medicinområdet, och under 1990-talet började den dyka upp i policy för utbildning. Kännetecknande för evidensrörelsen är att den förespråkar kvantitativ forskning, randomiserade kontrollerade studier (RCT), metaanalyser, ”big data” och standardiserad testning. Utifrån de lärdomar som har gjorts genom åren har Lucinda McKnight och Andy Morgan skrivit en text där de problematiserar ensidiga paradigm i utformning av policy. De betonar att de inte är emot en evidensbaserad praktik per se, utan att det är ett ensidig fokus som skapar svårigheter. Det som har hänt inom medicin är att evidensrörelsen har ändrat karaktären på själva utövandet – det har blivit systemet och inte professionen som fattar beslut. Det här kan leda till onödiga, och ibland till och med felaktiga, behandlingar. Nu vill de stödja policyarbete inom utbildning så att de värsta fallgroparna kan undvikas.

Genom att samla och diskutera kritik av den evidensbaserade rörelsen inom både medicin och utbildning, skapar McKnight och Morgan en kunskapsbas för att formulera frågor som kan vara ett stöd för utbildningspolitiker när de utformar policy. I sin text tar de upp 30 frågor som kan vägleda diskussioner under policyutformning. Med förhoppningen att denna bloggpost når en utbildningspolitiker någonstans i Sverige, återger jag några av dem här:

  1. Hur kan evidensbaserad utbildning (EBU) bli något annat än en kopia av evidensbaserad medicin och inkludera lärare, studenter, föräldrar och samhället som viktiga delar i en evidensmodell?
  2. Hur stödjer EBU lärare så att även erfarenhetsmässig, emotionell och åsikts- och värdebaserad kunskap finns med naturligt i beslutsfattande?
  3. Hur skyddar EBU eleverna från standardiseringsskador och en mekanisk tillämpning av riktlinjer?
  4. Hur stödjer EBU lärare som behöver gå emot RCT-baserade riktlinjer?
  5. Hur säkerställer EBU principen att börja med patienten (studenten), inte med riktlinjen?
  6. En fråga riktad till en australiensk kontext, men också relevant för Sverige, är hur man inkluderar ursprungsbefolkningens perspektiv?
  7. Hur säkerställer EBU att lärarnas expertis inte trumfas av ”data”?
  8. Hur identifieras, hanteras och kommuniceras sårbarheterna i evidensbaserad praktik i relation till olika intressegrupper?
  9. Hur erkänns lärararbete som en kreativ syntes snarare än som en implementeringsprocess?
  10. Hur kan EBU se till att aktörer med specifika intressen inte undergräver lärarprofessionalismen för att tjäna sina egna ekonomiska mål?
  11. Hur stimulerar EBU mer komplexa, nyanserade och bättre informerade sätt att tänka på undervisning och lärande?

Ett genomgående tema är alltså att sätta människan före systemet. Riktlinjer ska inte följas till varje pris utan vara ett stöd för den professionella bedömningen och utövningen. Det finns nog inte många som skulle säga emot detta, men i praktiken sker det en glamourisering av ”hårda” data. Det vokabulär som representerar den maskulina sidan av utbildning (t. ex. hårda data) ges företräda framför de feminina sidorna av utbildning (t. ex. dialog och samspel) när de ställs mot varandra. På ett djupare plan handlar det här om vad som räknas som riktig kunskap. Om enbart kvantitativ data erkänns som legitim kunskap kommer det att påverka vad som anses relevant för beslutsfattande. Det kommer också att skapa osäkerhet och mindervärdeskänslor hos lärarprofessionen som har en tradition av att bejaka feminina metoder. Därför hoppas jag verkligen att frågorna ovan når ut till våra politiska beslutsfattare, så att de kan integrera många olika perspektiv i en evidensmodell utarbetad för utbildningssammanhang.

På återseende

Cecilia

Referens

McKnight & Morgan, 2020, A broken paradigm? What education needs to learn from evidence-based medicine, Journal of Education Policy, 35, 5, 648-664.

Läs även:

Vad kan forskningen (inte) bidra med?

Står evidensrörelsen på vetenskaplig grund?

Skolverket om Evidens, även det en tolkningsfråga?

Vad lär vi oss (inte) i top-down processer?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s