Finland bäst på livslångt lärande?

Då det gäller skola och utbildning brukar Finland beskrivas som bäst i klassen. Gäller det här även för ett livslångt lärande? Efter att ha läst Sitras utredning om livslångt lärande som kom förra året ser jag flera anledningar till att det kan vara så. En anledning är att jag får intrycket av att det finns en bred uppslutning kring samhällets satsning på utbildning. En annan anledning är att det finns en vid syn på vad livslångt lärande syftar till. En tredje anledning är ett kritiskt och öppet förhållningssätt till det som inte fungerar. Den breda uppslutningen syns i den samling aktörer som har deltagit i utredningen. Det vida synsättet illustreras här av ett utdrag ur förordet i utredningen:

I ett brett perspektiv handlar livslångt lärande inte bara om kompetens, konkurrenskraft och välfärd, utan också om kärnan i vårt samhälle, alltså utbildning, delaktighet och jämlikhet. Vi vill att samhället ska hysa tilltro till framtiden och människan och ge alla möjlighet att vara kreativa, växa intellektuellt och lära sig under hela livet. (Sitras utredningar 158, 2019, s. 3)

I utredningen nämner man att en högklassig grundutbildning som är öppen för alla är den enskilt viktigaste faktorn bakom den finländska framgångssagan. Detta ska också vara grundbulten framåt i det finska samhället men rapporten identifierar också ett antal området som inte fungerar. Då det gäller vuxnas lärande nämns följande förbättringsområden:

  • Vuxnas lärande har traditionellt byggt på en bra formell grundutbildning och sedan utveckling genom arbetsuppgifterna. Det här räcker dock inte längre, säger man, och det kommer att krävas ett nytt synsätt för livslångt lärande. Det nya synsättet innebär att utbildningssystemet fortsatt ska vara en central del, men att framtidens kompetenssystem kräver andra aktörer och verktyg.
  • I utredningen konstateras också att finländarna har varit högutbildade i internationell jämförelse, men att man inte lyckats fullt ut att förnya vuxnas kompetens. Dessutom har deltagande i vuxenutbildning minskat något. Därför måste kompetens vara en fråga där inte en enskild individ eller aktör har ansvaret utan det är en fråga som kräver samarbete mellan alla parter, eftersom ”utbildning och utveckling av kompetens gynnar hela samhället” (s. 3).
  • Det som kanske skiljer sig mest från den svenska diskussionen om livslångt lärande är att utredningen trycker på vikten av forskning för att öka kunskapen inför beslutsfattande om hur man ska arbeta framåt. I rapporten nämns sedan ett antal områden där det i dagsläget saknas tillräcklig kunskap för att fatta bra beslut, som t ex hur satsningar på kompetensutveckling omvandlas till kompetens eller hur olika typer av kompetens kan identifieras och erkännas.

Efter att ha konstaterat att man behöver göra förändringar diskuteras varför förändring är så svårt och vilka principer som ska gälla för finansiering. Den stora poängen med rapporten, enligt min mening, är att man inser att dagens system inte kommer att vara tillräckligt och då det gäller vuxnas livslånga lärande kan man inte kräva att det är enbart staten som ska ta hand om det – alla måste kliva in och bidra. Rapporten har också en ton som visar att man tar utbildning på allvar, vilket jag sympatiserar med.

På återseende

Cecilia

Referens

Sitras utredningar 158. Mot livslångt lärande. Gemensam målbild, finansieringsprinciper och förändringsutmaningar, 2019.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s