Dags att skrota humankapitalteorin

I utbildningspolicy är humankapital ett grundläggande begrepp. Det står för det ekonomiska värdet av en arbetares kunskap, erfarenhet och färdigheter. Att prata om humankapital innebär ett synsätt där utbildning och kompetensutveckling ses som investeringar som ska ge avkastning för individen, arbetsgivaren och för samhället i sin helhet. Men i boken The Death of Human Capital? hävdar författarna att det är förlegat att tala om humankapital. Och inte bara förlegat, det hindrar den strukturella förändring av våra system som krävs för att de ska bli hållbara.

Eddie Playfair, senior policy manager vid Association of Colleges i London, skriver om boken i ett längre inlägg på engelska och jag ska här lyfta fram några delar av resonemanget. Humankapital bygger på en idé att det finns ett tydligt och förutsägbart förhållande mellan mängden utbildning som en individ har och dennes livstidsintäkter. Dessa antaganden har legat till grund för många beslut inom offentlig sektor vad gäller satsningar på utbildning. Problemet med detta antagande är att det:

  • utgår från en kraftig förenkling där framtida intäkter beräknas som en extrapolering från nuvarande inkomst och att utbildning och inkomst ska förstås som ett orsak-verkan-förhållande
  • uppmuntrar till ett mekaniskt synsätt på relationen mellan utbildning och inkomst, som i mycket liten utsträckning tar hänsyn till förändringar i ekonomin och på arbetsmarknaden
  • inte synliggör de ojämlikheter som finns i realiteten

Det finns tydligen inga aktuella bevis för att humankapitalteorin är tillförlitlig. Däremot kunde den tillämpas före lågkonjunkturen 1973, då inkomstskillnaderna i befolkningen var mindre och då färre personer hade examen från högre utbildning. Den brittiska centralbanken har sett att utbildningens effekt på lönetillväxt har minskat. Det är också klarlagt att arbetarklassen, svarta och kvinnor konsekvent får lägre avkastning på sin utbildning och att luckorna dessutom ökar. Det är tydligt att utbildningsprestationer inte innebär lika möjligheter på arbetsmarknaden. Utifrån detta konstaterande försöker författarna i boken att hitta nya modeller för hur vi kan resonera utifrån ett nuläge. Eddie Playfair skriver:

This suggests we need an alternative economic policy based on developing human capacities to meet human needs sustainably and guaranteeing full employment and a living income for all. We don’t have to accept either labour scarcity or job scarcity as inexorable.

Bokens budskap är inte unikt, andra har också diskuterat behovet av strukturella förändringar gällande sysselsättning och utbildning. De så kallade disruptiva förändringarna som sker i samhället gör att det krävs andra sätt att definiera och fördela resurser – förutsatt att vi vill att alla människor ska ha bra livskvalitet och lika möjligheter till deltagande i samhälle och arbetsliv. Frågan är om vi 1) vågar överge bekanta modeller och om vi 2) har tillräckliga insikter och gemensamma visioner som kan leda utvecklingen av nya modeller?

På återseende

Cecilia


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s