Praktikgemenskaper – en återblick

Praktikgemenskaper, eller communities of practice, är ett fenomen som beskrevs av Jean Lave och Etienne Wenger redan 1991 i boken Situated learning. Det finns idag många varianter och namn på arbetssätt som har sitt ursprung i de idéer som presenterades av Lave och Wenger. Nästa vecka tänkte jag diskutera om det är möjligt att förstå samverkan mellan lärosätet och det omgivande samhället som en praktikgemenskap. Som en bakgrund till den diskussionen summerar jag nedan vad en praktikgemenskap är och hur den kan ledas i en organisation.

Ursprunget till praktikgemenskaper är behovet att utveckla och öka sin kunskap inom ett område. Det som kännetecknar en praktikgemenskap är att deltagarna sluter sig samman eftersom de har ett gemensamt intresse. Det är alltså en organisk, spontan och informella sammanslutning. När verksamheter omorganiserar, kan praktikgemenskaper uppstå om anställda vill bevara kontakter som är viktiga för yrkesutövningen trots att de organisatoriskt är placerade i andra enheter. Wenger och Snyder har gjort en jämförelse mellan praktikgemenskaper och andra grupperingar i organisationen, vilket summeras i tabellen nedan:cop

En praktikgemenskap har många fördelar: den stärker kunskap inom centrala områden, den kan ge upphov till nya affärer, främjar problemlösning, sprider goda exempel, deltagarna utvecklar expertis och den kan vara ett viktigt inslag i verksamhetens rekryteringsarbete (Wenger & Snyder, 2000). Det är alltså en informell sammanslutning men med tanke på fördelarna som nämns här, så finns det ofta intresse från ledningen att främja praktikgemenskaper. Det som är knepigt är att det inte går att beordra fram en praktikgemenskap, men man kan främja framväxten genom att föra samman människor, tillhandahålla möjligheter att träffas och följa upp med icke-traditionella metoder.

Although communities of practice are fundamentally informal and self-organizing, they benefit from cultivation. Like gardens, they respond to attention that respects their nature. (Wenger & Snyder, 2000:143)

Det som ledningen kan göra är att:

  • Identifiera potentiella praktikgemenskaper eller konkreta områden som skulle kunna främja verksamhetens strategi
  • Tillhandahålla en infrastruktur: legitimitet genom högsta ledningens stöd och budget så att det är möjligt att träffas och arbeta ihop
  • Följ upp med icke-traditionella metoder, till exempel genom att lyssna på deltagarnas berättelser för att förstå samband mellan praktikgemenskapen och verksamheten i övrigt

Det här sättet att arbeta står dock i kontrast till andra processer som har blivit alltmer framträdande i dagens ledningsarbete. Jag tänker då på betoningen av oberoende som lyfts fram i många sammanhang, och som tyvärr ofta skapar en distans mellan hierarkiska nivåer och mellan människor. Ledningen kanske i värsta fall isolerar sig på sitt kontor med en tanke om att bevara ett oberoende. Det som är positivt med oberoende är att det kan motverka svågerpolitik och fiffel som utgår från andra logiker än verksamhetens bästa. Men vi får inte bli rädda för att vara beroende av andra människor, för att vi sluter oss samman och arbetar tillsammans är ju själva grunden för organisering.

På återseende

Cecilia Bjursell

 

Referens

Wenger & Snyder, 2000, Communities of practice: the organizational frontier, Harvard Business Review, January – February 2000.

 


En reaktion på ”Praktikgemenskaper – en återblick

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s