Vad är egentligen livslångt lärande?

Det är väl ingen som har missat att arbetslivet, med industrin i spetsen, inte hittar den kompetens de behöver i verksamheter av olika slag. Det här går bortom det enskilda företaget och blir därmed ett samhällsproblem. När människor inte har rätt kompetens kan verksamheter inte utvecklas i den takt de vill och på makronivå hotas landets tillväxt. För att komma tillrätta med det här har livslångt lärande seglat upp som en möjlig lösning. Industrin går så långt som att efterlysa en industriell paketering av livslångt lärande – de vill ha ”ett system och ett genomtänkt regelverk för det livslånga lärandet”. Om man sätter det här i ett historiskt perspektiv representerar industrins förslag en neoliberal syn på lärande. Men det finns andra sätt att beskriva lärande och jag tror att de kan hjälpa oss att förstå varför man inte får till det i dagens arbetsliv.

En frontfigur inom området livslångt lärande är Peter Jarvis (1937–2018) som närmade sig lärande utifrån en existentialistisk ansats. Medan Jarvis hade omfattande erfarenheter av vuxnas lärande i praktiken, utgick hans teoretiska förståelse av lärande från ett holistiskt perspektiv på lärande. En annan teoretiker inom området är Knud Illeris och han har resonerat om likheter och skillnader mellan tre centrala personer inom området vuxnas lärande. Den tredje, utöver Jarvis och Illeris, är Etienne Wenger som är känd för att tillsammans med Jean Lave utvecklat konceptet communities of practice. Illeris ser på likheter och skillnader mellan de tre och landar i att även om det finns skillnader, så ger de tre komplementära sätt att förstå vuxnas lärande som tillsammans eller var för sig kan bidra till att hantera lärande och utbildning i praktiken.

Exempel på likheter

Jarvis, Illeris och Wenger menar allihop att lärande måste förstås i sin helhet. För Jarvis är detta den primära utgångpunkten medan för Illeris och Wenger är helheten resultatet av de dimensioner som utgör lärande. Jarvis talar om att individen hela tiden lär sig i relation till sin omgivning och att man måste förstå detta, för att förstå lärande. Illeris talar om tre delar som inkluderas i lärande: innehåll, incitament och socialt samspel. Wengers dimensioner är lärande som erfarenhet, praktik, tillhörighet och tillblivelse. Alla tre ser individens identitetsprocess som kärnan i lärande.

Exempel på skillnader

Medan en relation till helheten förenar Jarvis, Illeris och Wenger, så har de olika perspektiv på denna helhet: Jarvis har ett filosofiskt perspektiv, Illeris har ett psykologiskt perspektiv och Wenger har ett sociologiskt perspektiv. En annan mindre skillnad är om man talar om lärande från barndomen och vidare genom vuxenlivet (Illeris) eller om livslångt lärande har ett fokus på vuxnas lärande (Jarvis och Wenger). En tredje skillnad är synen på när lärande sker. Jarvis menar att allt lärande startar i en upplevd skevhet (disjuncture) och lärande är ett sätt att skapa en ny ‘harmoni’ för helheten. Illeris och Wenger menar att lärande kan röra påbyggnad av befintlig kunskap (assimilative learning) eller en ny förståelse av helheten (accommodative learning, hantering av skevheter).

Vad har detta resonemang för konsekvenser i praktiken? Jag tar här upp två punkter som Jarvis, Illeris och Wenger är eniga om som centrala för att förstå lärande:

  • Lärande måste förstås i sin helhet och som ett samspel mellan individ och omgivning. I diskussioner om livslångt lärande talas det mycket om vad individen måste lära sig i termer av specifika kompetenser. Här saknas det enligt teorier om livslångt lärande en dialog om vad som får individen att engagera sig i lärande. Till skillnad mot motivation, som ofta representerar externt tryck, handlar incitament om vad som skapar ett uppriktigt engagemang hos individen.
  • Individens identitetsprocess är kärnan i lärande. Teorierna om livslångt lärande menar att det handlar om en ny förståelse av sig själv, med andra ord att lärande innebär en omförhandling av identiteten. Att lära sig om exempelvis den digitala världen är för många en stor förflyttning och är kopplad till individens identitet. Det handlar om att lärande innebär en förflyttning från ett tillstånd till ett annat. För att förstå lärande i praktiken bör man ställa frågan vilken effekt deltagande i lärande har för individens uppfattning om sig själv?

De här två punkterna kan ge insikter kring varför det är svårt att få till den kompetensförflyttning som arbetslivet efterlyser. Vad är det som skapar äkta engagemang hos människor och vilken inre påverkan har lärande på individer? Och som min kollega Ingela Bergmo-Prvulovic säger: hur bemöter organisationen den förändring som sker hos människor när de vidareutvecklas? Det här är viktiga frågor för den som vill komma längre, djupare och vidare i sitt arbete med livslångt lärande.

På återseende

Cecilia

 

Referens

Illeris, 2017, Peter Jarvis and the understanding of adult learning, International Journal of Lifelong Education, 36, 1-2, 1-10.

Se föreläsning på samma tema.


2 reaktioner på ”Vad är egentligen livslångt lärande?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s