The storytelling animal

Teorier om storytelling i företag handlar ofta om att göra företaget attraktivt. Det är samma sak som vi människor gör när vi berättar om våra liv – vi tenderar att försköna berättelsen. Men det handlar inte bara om den yttre bilden av vilka vi är, eller vill vara. Berättelsen är också ett sätt att på ett inre plan skapa mening kring våra liv och det vi är med om. Vi är våra berättelser. Det här skriver Jonathan Gottschall om i sin bok The storytelling animal.

I boken vävs teorier och resultat från framför allt psykologisk forskning samman med författarens egna berättelser. En röd tråd som löper genom hela boken är att berättelsen har en biologisk funktion. Vad är då denna biologiska funktion? Ja, några saker som nämns är att berättelser kan vara ett sätt att lära sig hantera konflikter och motgångar i tanken. På så vis kan man undvika att leva ut dem i mötet med andra. Inom neurovetenskapen ser en del forskare berättelser som en simulator där vi kan prova ut möjliga handlingsalternativ och dess konsekvenser. Här ska nämnas att Gottschall talar om berättelser i vid bemärkelse, inklusive de berättelser som utspelar sig i fantasi och dagdrömmeri.

Berättelsen är större än enbart det vi läser i böcker eller ser på film – de flesta berättelser utspelar sig i vår fantasi. Gottschall säger att vi lever största delen av tiden i landet ingenstans (Neverland).

En annan funktion som Gottschall nämner är att berättelsen har en moraliskt fostrande dimension. Det här kan man lätt se igenom om man läser klassiska sagor. Ett vanligt budskap är att om du sköter dig så får du prinsen/prinsessan och hela kungariket. I grund och botten är budskapet i de flesta klassiska sagor att det goda alltid segrar över det onda. Ska man då bli oroad av att mycket av dagens film och litteratur inte har samma tydliga budskap om godhetens plats i våra liv? Kanske borde vi fundera över vad det är för sorts moraliska budskap vi sänder ut i nutida berättelser? Som svar på det säger Gottschall att det finns studier som visar att även berättelser där skurken segrar kan stärka ”pro-socialt beteende”. Det här sker eftersom vi interagerar med berättelsen och inser att detta beteende inte stärker gruppen.

Vi är, enligt Gottschall, neurologiskt betingade att omfamna berättelser som stärker gruppen och gruppens normer och värderingar.

Utifrån antagandet att berättelsen har en biologisk funktion påstår Gottschall att fiktion kan förändra världen. Berättelser är moraliskt fostrande men de erbjuder också en uppsättning handlingsalternativ. Därför är det oerhört viktigt att fundera över vad det är för sorts berättelser vi omger oss med och som vi förmedlar till andra. En sista betraktelse som jag tänkte ta upp från boken är att idag finns berättelser i många former, t. ex. dataspel, social media och liknande. Är Youtubers dagens berättare som samlar folk runt lägerelden? Det tror jag att de är. Berättelsernas kanaler må förändras men berättelsens makt kommer att fortsätta hålla oss i sitt grepp.

På återseende

Cecilia

 

Referens

Gottschall, 2013, The storytelling animal – How stories make us human, Mariner Books.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s