Det magiska pillret digitalisering

Jag kommer ihåg hur det var för tio år sedan. Då var det Entreprenörskapet som skulle lösa alla våra problem. Individens, företagens och inte minst samhällets problem. Om vi bara blev lite mer entreprenöriella skulle det bli bättre. Vi skulle få jobb. Vi skulle få innovationer. Vi skulle få tillväxt. Sedan ett par år tillbaka har ett nytt botemedel blivit i ropet. Nu är Digitaliseringen det magiska piller som ska lösa alla våra problem. Men digitalisering är inget nytt. Inte heller digitalisering i utbildning. Det finns dock en viktig funktion med dessa buzzwords – de påminner oss om behovet av ett ständigt lärande.

Förra veckan deltog jag och flera kollegor på ett seminarium som handlade om hur universitet och högskolor (UoH) utmanas av digitaliseringen. Det var Socialdemokraterna i riksdagens utbildningsutskott som arrangerade detta seminarium med Thomas Strand (S) och Ola Asplund, IF Metall som värdar. De hade skapat ett brett program som visade på många olika perspektiv av digitaliseringen: vilka frågor är aktuella och hur vi kan gå vidare? De inbjudna talarna var:

Många viktiga frågor diskuterades under seminariet, som till exempel:

  • Digitaliseringen stärker de redan starka – hur hantera det?
  • Vilken roll ska högre utbildning ha i det livslånga lärandet?
  • Hur gör lärosäten för att rikta sig till både unga programstudenter och erbjuda fortbildning för yrkesverksamma?
  • Humaniora ger tekniken innehåll – på vilket sätt syns detta i forskning och utbildning?
  • Ökade resurser är alltid önskvärt men vad kan man göra inom ramen för de resurser som man redan har?

En övergripande summering av diskussionen är att näringslivet tycker att universitet och högskolor borde skärpa sig och leverera kompetent arbetskraft, medan UoH menar att näringslivet inte förstår att använda de kunskaper som studenterna har. Och enligt mitt sätt att se det har båda rätt.

Näringslivets högsta önskan är att nybakade studenter kan gå rakt in i produktion och att FoU ska stärka deras konkurrenskraft. För att göra detta krävs bland annat mer samverkan mellan företag och lärosäten och ett ökat samspel mellan forskning och utbildning inom lärosätet.

UoH högsta önskan är att studenterna ska behärska modeller och analytiska verktyg som sträcker sig bortom olika trender i samhället. Det är också viktigt för UoH att forma sin egen framtid och inte gå i näringslivets ledband. UoH ska vara en självständig kraft i förhållande till sina samverkanspartners.

Hur kan vi då gå vidare med dessa till synes motstridiga idéer? Jo, genom att lyssna på studenternas röst. På seminariet var de representerade av Malin Påhls Hansson, ordförande i Saco Studentråd. Hon sa att vad studenter vill ha är en gedigen och tidlös utbildning men med tydlig koppling till arbetslivet. Jag tror att hon har rätt. Det kräver att anställda vid lärosäten runt om i Sverige funderar över hur de kan ta in arbetslivet i forskning och utbildning. Men det kräver också att arbetslivet funderar över hur de kan ta in forskning och utbildning i sin verksamhet. Samverkan är en dans där alla måste röra på sig.

På återseende

Cecilia

 

Läs mer om samverkan.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s