Fritt och frivilligt lärande

Under april ska jag färdigställa ett bokkapitel om äldres lärande i folkbildning. Som underlag har jag ett antal berättelser om hur det är att delta i kurser och studiecirklar efter pensioneringen. Inom folkbildningen dominerar gruppen pensionärer både i procent och i antal jämfört med övriga åldersgrupper. Det här tycker jag är intressant – vad är det som gör att en grupp som inte har några som helst tvång att engagera sig i lärande ändå väljer att delta i så stor utsträckning som de gör? Det kanske är just frivilligheten som är nyckeln? Som en av deltagarna säger:

”Man lär sig lättare när det är roligt och inget tvång.”

Folkbildningens grundprincip är att den ska vara fri och frivillig. Med detta menar man att folkbildningen ska vara fri från statlig styrning och att det är frivilligt för individer att delta. Som sagt så dominerar åldersgruppen 65 + i statistiken. Gruppen har högst andel deltagare i studiecirklar (37 %), i annan folkbildningsverksamhet (26 %) och andel deltagare totalt (32 %). Totalt deltog 290 899 personer i gruppen 65 + i folkbildningsverksamhet under 2016 (Folkbildningsrådet, 2017). Det finns ett sug i denna grupp efter aktiviteter. En annan deltagare summerar drivkrafterna genom att säga att man vill:

  • bibehålla och utveckla sin kunskap och vara en del av samhället
  • det är socialt och hälsofrämjande
  • det ger ett mer meningsfullt liv

Bra skäl att fortsätta utvecklas genom studier men de här motiven skulle kunna gälla för människor i andra ålderskategorier också. Ett hinder för människor i yrkesarbetande ålder är förstås tid men om vi ska främja ett livslångt lärande kommer vi att behöva integrera och prioritera lärande. Då kan man gå vägen via piska eller morot. Piska innebär att insatser för ett livslångt lärande blir tvång. Det förstår ju vem som helst att det inte är en bra väg att gå. Om man då ska se på moroten – vad är det som får pensionärerna att delta? Jo, en nyckel är innehållet. Det som lockar är humaniora. Kurserna handlar om litteratur, filosofi, kultur, konst, etik, religion, teater, musik och språk.

Men det här har väl inget med arbetslivet att göra kanske någon protesterar. Kanske inte direkt men det kan definitivt bidra till den personliga utvecklingen och bildningen som i sin tur bidrar till en bättre kvalitet på arbetslivet. Till exempel etik och filosofi utgör ju grunden för många frågor som behandlas i vardagen. Via litteraturen kan vi få tal del av andras erfarenheter utan att behöva genomleva dem på egen hand. Konst och musik kan stimulera kreativitet som är en uppskattad förmåga i arbetslivet. Slutsatsen blir att vi kanske inte borde vänta till pensionen med att fördjupa oss i historia, musik och litteratur.

Humaniora – för ett bättre liv och ett bättre arbetsliv.

På återseende

Cecilia

 

Läs även:

Varför satsa på äldres lärande?

Äldre medarbetares lust att lära

Utbildningsnivå avgörande faktor

Generativitet och lärande mellan generationer

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s