Samverkan är personberoende

Konferensen HSS, Högskola och Samhälle i Samverkan, är en mötesplats för att diskutera hur samverkan ser ut och hur den kan förbättras. På årets konferens i Helsingborg var jag med i en workshop arrangerad av Mälardalens högskola. Där diskuterade vi olika dilemman som kan uppstå i samverkan och hur man kan hantera dessa. Personberoendet var ett återkommande och tydligt dilemma. Samverkan utgår ofta från enskilda individers relationer men att vara beroende av enskilda individer ses som ett stort problem.

Ur det organisatoriska perspektivet är det negativt att vara beroende av enskilda individer. Det knepiga är att resultatet av samverkan beror på enskilda individers relationer.

Personberoende framhålls ofta som negativt i allmänhet och även då det gäller samverkan. Personberoendet kan innebära stora risker för verksamheten genom att enskilda individers kompetens, förmåga och dagsform påverkar utfallet av en handling. Personberoende kan:

  • Skapa otydlighet gällande vem som är formellt ansvarig om något händer.
  • Vara svårt att kontrollera med standardiserade kvalitetssystem.
  • Göra att en tjänst utförs på något olika sätt.
  • Betyda att ett fåtal individer har kunskaper som är kritiska för verksamheten, vilket är ett problem om de blir sjuka, byter arbetsgivare eller helt enkelt väljer att inte dela med sig av sina kunskaper.

Men finns det egentligen något alternativ till personberoende i det så kallade kunskapssamhället? Är det bättre om forsknings- och utbildningssamverkan främst sker via standardiserade processer och administrativa system? Ett sätt att komma vidare i denna fråga är att se på uppgiften eller problemet som man samverkar kring. Graden av standardisering kanske hänger ihop med graden av komplexitet i uppgiften? På HSS-konferensen presenterades en uppdelning av samverkan i tre olika svårighetsgrader: enkla, komplicerade och komplexa uppgifter.

  • Enkla uppgifter är exempelvis gästföreläsningar och studiebesök.
  • Komplicerade uppgifter är exempelvis expertpaneler och problemlösning.
  • Komplexa uppgifter är exempelvis forsknings- och utvecklingsprojekt.

Tanken med denna indelning var att illustrera att enkla uppgifter och problem kan ha en högre grad av standardisering medan komplexa problem kräver anpassade och unika lösningar. Om vi återgår till frågan om personberoendet så spelar denna indelning dock ingen roll. Oavsett grad av komplexitet i uppgiften så blir uppgiften personberoende. En föreläsning, ett studiebesök, gemensam problemlösning eller forsknings- och utvecklingsprojekt – alla kräver de personer med en viss ämnesmässig och social kompetens. Av det här drar jag slutsatsen att samverkan är personberoende.

Samverkan är beroende av enskilda individer oavsett uppgiftens svårighetsgrad.

En konsekvens för organisationen är då att istället för att ägna sig åt att försöka ta fram system som ska ersätta personberoendet, så skulle man kunna ägna tid åt ett människoorienterat ledarskap för att minska de ovan nämnde riskerna med personberoendet. Personberoendet kan ju faktiskt vara en styrka och en unik fördel för organisationen.

På återseende

Cecilia


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s