”Stockholmsproblemet”

”Det stora bekymret är Stockholmsproblemet”, sa ledarna för det gigantiska European Spallation Source-projektet under en presentation på HSS-konferensen i Helsingborg. Problemet handlar om att myndigheterna som ligger i Stockholm har satt käppar i hjulet genom att inte agera. Det väckte en misstanke om att det i bästa fall är okunskap, i sämsta fall ovilja, som hindrar satsningar på ett projekt som ligger långt borta från huvudstaden. Finns det anledning för våra myndigheter att se över hur nuvarande kunskaps- och inlärningsprocesser påverkar beslutsfattandet?

Innan jag beskriver Stockholmsproblemet mer ingående vill jag bara kommentera att det här var en ganska omvälvande insikt för mig. Nämligen det att även kaxiga Skåne känner sig utanför. Jag är uppvuxen i Västerbottens djupa skogar. Där får man berättelsen om kolonialiseringen av Norrland med modersmjölken. Hur staten kom och exploaterade skogarna, älvarna och folket. Att nästan ingenting går tillbaka till regionala satsningar utan det mesta hamnar i Stockholm. Det är ju sånt man uppgivet accepterar. Men att ett gigantiskt internationellt projekt med bas i Lund och Köpenhamn, denna dynamiska storstadsregion, stöter på patrull kom som en överraskning för mig.

Vad är då Stockholmsproblemet? Det är ett sätt att benämna den ökade inåtvändhet som karaktäriserar olika maktcentrum i Stockholm, till exempel myndigheter. Det här är ju ingen nyhet eftersom det pågår utredningar om utlokaliseringar av just myndigheter för att komma närmare det som händer ute i landet. Det finns samtidigt ett stort motstånd mot den här typen av förändringar i myndighetsvärlden. Det finns flera anledningar till det. En viktig anledning är närheten till makten/regeringen, som är både frestande och praktisk. Det är också bekvämt för myndighetsanställda att ha en stor arbetsmarknad att röra sig på och det är förstås också bekvämt att inte tvingas flytta på grund av jobbet.

Det är som att det är okej att tvingas flytta till Stockholm för ett jobb men inte okej att tvingas flytta till en mindre småstad för samma jobb.

Den stora nackdelen med Stockholmsproblemet, ur ett demokratiskt perspektiv, är dock att det speglar utvecklingen av ett grupptänkande inom våra myndigheter. Grupptänkande uppstår när människor med liknande bakgrund och liknande värderingar blir upptagna av att bekräfta gruppens åsikter istället för att ägna sig åt kritisk reflektion. När grupptänkande väl har uppstått börjar det mesta handla om att upprätthålla gruppens anseende och att bevara den så kallade ”falska enigheten”. Det här kan vara förödande för beslutsprocesser vilket historien har visat exempel på.

Så tillbaka till frågan om våra myndigheter har anledning att se över hur kunskaps- och inlärningsprocesser ser ut och påverkar beslutsfattandet. Utan att gå in på detaljer eller ge ett enkelt ja- eller nej-svar på den frågan, så är det väl så att alla stora organisationer mår bra av förändring i lagom dos. Det kanske är dags för en utlokalisering av myndigheterna, för även om det gjorts förr så är vissa saker annorlunda idag. En större förändring är ett utomordentligt tillfälle att lära sig nya saker och att ändra sådant som inte fungerade i det gamla. Och ibland behövs just den stora förändringen för att det ska ske.

För övrigt konstaterar jag att jag vet mer om det som är nära än om det som är långt borta.

På återseende

Cecilia


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s